Sydsvenskan 2009-09-12
Text: Jacob Härnqvist, Photos: Joi Grinde
50-talskläder, pomada och massor av hästkrafter. Följ med till Cardinals Car Club på Kirseberg i Malmö.
Oldsmobile -50, Ford -32, Plymouth Coupé -34. Namn som väcker en varm känsla av nostalgi hos många bilintresserade.
Hos Rickard Bjurström, Marcus Thorstensson, Markus Ersson och de andra i bilklubben Cardinals är det inte bara nostalgi, utan verklighet i högsta grad. För dem går stora delar av tillvaron ut på att vårda, köra och diskutera just gamla hot rods och custombilar.
När vi träffar gänget utanför klubbgaraget i Kirseberg drar Marcus Thorstensson en snabb resumé över hur klubben startades.
– Det var jag, Rickard och Markus som drog igång det hela för sex år sedan. Idén föddes hemma i mitt kök. Vi hade känt varandra länge och hade samma attityd och intressen, så det kändes naturligt att skaffa ett forum. Efter att ha diskuterat en massa namn tog vi Cardinals. Car som i Cardinals, liksom. Dessutom är kardinalen den näst högsta posten inom den romersk-katolska kyrkan, direkt efter påven. Inte för att vi är särskilt religiösa, men vi gillar namnet ändå.
Idag består Cardinals av åtta rockabillyfantaster. De övriga medlemmarna heter Daniel Nilsson, Daniel Olofsson, Jimmy Areskoug, Eddie Bonzina och Magnus Lunderquist. Klubbaktiviteterna är lika avspända som initierade.
– Vi umgås, kör på träffar, bygger, mekar och går ut. Och så träffar vi andra bilklubbar. Bland favoriterna finns Old Style Weekend i Uddevalla, Bedrock Weekend i Danmark, Viva Las Vegas i Las Vegas och High Rockabilly i Spanien, säger Marcus Thorstensson.
Klubben har också ett eget årligt arrangemang, Cardinals Junkyard Jamboree i Hammarlunda.
– Varje år kommer band i toppklass, och i år hade vi också Skratch, världens bästa pinstripare som gäst.
Att bilarna står i centrum för Cardinals liv och leverne är uppenbart.
Men det är inte hela sanningen.
Egentligen är det hela rockabillykulturen som intresserar. Det är svårt att missa: samtliga medlemmar har håret dränkt i pomada, arbetskläder i 50-talssnitt och tatueringar i old-schoolstil. Musikidolerna är klassiska rockabillyartister som Hank Williams och Hank Penny, men även nyare förmågor som Domestic Bumblebees och Duane Peters.
– Det är hela grejen det handlar om. Kanske särskilt attityden. En känsla av oberoende och att gå sin egen väg. Det har rätt mycket med punken att göra, säger Rickard, som ser rockabillykulturen som en konstform.
– Den är bara inte rumsren än, men det är ändå en konstfom. Vi lägger ner hundratals timmars slit i garaget för att kunna visa upp ett konstverk som både syns, hörs och känns.
Och visst. Pomada och tatueringar i all ära – det är bilarna som sticker ut mest.
Det är svårt att inte lägga märke till dem där de står och blänker i solen. Bulliga och råa former, stora däck och omsorgsfullt designade detaljer. En brutal kontrast mot den karga och kala omgivningen. Och mot bilarna som står parkerade en bit bort.
Just skillnaden mot moderna bilar får gänget att reagera. Att nämna moderna bilar är som att sätta foten i en myrstack.
– Herregud. Alla bilar ser ju likadana ut idag. Det är bara vindtunnlarna som bestämmer. Alla ser ut som ostskivor, säger Rickard.
– Det är inte alls samma känsla för form och detaljer som förr. Det har mycket med produktionskostnaden att göra. Hade man tillverkat bilar på det sättet idag hade de varit olösliga, menar Marcus Thorstensson.
Vad är då typiskt för bilar från rockabillyepoken?
I första hand gäller bilar från 20-talet fram till ungefär 1960, förklarar Magnus Lunderquist. Därefter blev formen helt annorlunda på jänkarjärnen. Man tappade det klassiska och bulliga och började bygga modernare, spretigare och kantigare karosser. Tekniskt finns det också mycket som kännetecknar en bil från rockabillyeran.
– Det ska vara diagonaldäck hellre än dagens radialer. Hellre customiserat än original. Och hellre förgasarmotor, gärna med flera förgasare, än en insprutningsmotor. Gangsterkeps och sidosökare är också klassiska detaljer. Och så ska det vara manuell växellåda. Det ska vara en fysisk upplevelse att köra, vi vill köra aktivt.
Och det fortsätter: det ska vara skivbroms och inte trumbroms, sätena sömsydda och tvåfärgade. Och motorn? V8 förstås.
– Ja, självklart. Som Chryslers Hemimotor, Cheva Smallblock och Oldsmobile Rocket. Klassiska, legendariska motorer som var väldigt trimningsvänliga på sin tid. Och som låter rätt, säger Magnus.
Att det låter helt rätt bevisas med all önskvärd tydlighet när Markus Ersson flyttar på sin Oldsmobile. Dånet är inget annat än öronbedövande.
– Jag köpte den i Chicago och skeppade hem den för några år sen. Det har inte varit så mycket att fixa faktiskt. Jag har bytt dämpare, satt på nya bromsar och lite sånt, men jag har inte rört motorn. Den läcker som den ska.
Just att meka med bilarna är förstås ett stort kapitel. Och även om många timmar spenderas i garaget, så handlar det mer om att ha kul än att återställa en klenod i perfekt skick. Kanske är det skavda och patinerade en del av charmen, precis som den minst sagt avslappnade inställningen till både bilarna och resten av omvärlden.
Men att bilarna har stor charm är det ingen tvekan om. Och det är det inte bara klubbmedlemmarna själva som tycker. Det blir ofta reaktioner när de är ute och kör.
– Visst tittar folk. Och, tja, man är väl lite exhibitionist själv också. Det är kul att sticka ut, säger Magnus Lunderquist.
Vilket samtliga medlemmar gör med den äran. Och även om sammanhållningen är stark och det betonas att inte alla passar in, finns en viss flexibilitet i antagningskriterierna.
Man måste exempelvis inte alls vara man för att vara med. Eller ens intresserad av rockabillykulturen. Eller kunna köra bil heller, för den delen. Något som klubbens enda kvinnliga medlem bevisar.
– Exakt, det är Jungfru Maria. Hon är till och med hedersmedlem, säger Rickard.
Vilket förstås gör mig nyfiken på mina egna chanser. Kan Jungfru Maria kan väl jag. Hur är chanserna att bli medlem om man har en Toyota Corolla Verso?
Rickards svar är lika rakt på sak som vanligt.
– Finns inte på kartan.
Oldsmobile -50, Ford -32, Plymouth Coupé -34. Namn som väcker en varm känsla av nostalgi hos många bilintresserade.
Hos Rickard Bjurström, Marcus Thorstensson, Markus Ersson och de andra i bilklubben Cardinals är det inte bara nostalgi, utan verklighet i högsta grad. För dem går stora delar av tillvaron ut på att vårda, köra och diskutera just gamla hot rods och custombilar.
När vi träffar gänget utanför klubbgaraget i Kirseberg drar Marcus Thorstensson en snabb resumé över hur klubben startades.
– Det var jag, Rickard och Markus som drog igång det hela för sex år sedan. Idén föddes hemma i mitt kök. Vi hade känt varandra länge och hade samma attityd och intressen, så det kändes naturligt att skaffa ett forum. Efter att ha diskuterat en massa namn tog vi Cardinals. Car som i Cardinals, liksom. Dessutom är kardinalen den näst högsta posten inom den romersk-katolska kyrkan, direkt efter påven. Inte för att vi är särskilt religiösa, men vi gillar namnet ändå.
Idag består Cardinals av åtta rockabillyfantaster. De övriga medlemmarna heter Daniel Nilsson, Daniel Olofsson, Jimmy Areskoug, Eddie Bonzina och Magnus Lunderquist. Klubbaktiviteterna är lika avspända som initierade.
– Vi umgås, kör på träffar, bygger, mekar och går ut. Och så träffar vi andra bilklubbar. Bland favoriterna finns Old Style Weekend i Uddevalla, Bedrock Weekend i Danmark, Viva Las Vegas i Las Vegas och High Rockabilly i Spanien, säger Marcus Thorstensson.
Klubben har också ett eget årligt arrangemang, Cardinals Junkyard Jamboree i Hammarlunda.
– Varje år kommer band i toppklass, och i år hade vi också Skratch, världens bästa pinstripare som gäst.
Att bilarna står i centrum för Cardinals liv och leverne är uppenbart.
Men det är inte hela sanningen.
Egentligen är det hela rockabillykulturen som intresserar. Det är svårt att missa: samtliga medlemmar har håret dränkt i pomada, arbetskläder i 50-talssnitt och tatueringar i old-schoolstil. Musikidolerna är klassiska rockabillyartister som Hank Williams och Hank Penny, men även nyare förmågor som Domestic Bumblebees och Duane Peters.
– Det är hela grejen det handlar om. Kanske särskilt attityden. En känsla av oberoende och att gå sin egen väg. Det har rätt mycket med punken att göra, säger Rickard, som ser rockabillykulturen som en konstform.
– Den är bara inte rumsren än, men det är ändå en konstfom. Vi lägger ner hundratals timmars slit i garaget för att kunna visa upp ett konstverk som både syns, hörs och känns.
Och visst. Pomada och tatueringar i all ära – det är bilarna som sticker ut mest.
Det är svårt att inte lägga märke till dem där de står och blänker i solen. Bulliga och råa former, stora däck och omsorgsfullt designade detaljer. En brutal kontrast mot den karga och kala omgivningen. Och mot bilarna som står parkerade en bit bort.
Just skillnaden mot moderna bilar får gänget att reagera. Att nämna moderna bilar är som att sätta foten i en myrstack.
– Herregud. Alla bilar ser ju likadana ut idag. Det är bara vindtunnlarna som bestämmer. Alla ser ut som ostskivor, säger Rickard.
– Det är inte alls samma känsla för form och detaljer som förr. Det har mycket med produktionskostnaden att göra. Hade man tillverkat bilar på det sättet idag hade de varit olösliga, menar Marcus Thorstensson.
Vad är då typiskt för bilar från rockabillyepoken?
I första hand gäller bilar från 20-talet fram till ungefär 1960, förklarar Magnus Lunderquist. Därefter blev formen helt annorlunda på jänkarjärnen. Man tappade det klassiska och bulliga och började bygga modernare, spretigare och kantigare karosser. Tekniskt finns det också mycket som kännetecknar en bil från rockabillyeran.
– Det ska vara diagonaldäck hellre än dagens radialer. Hellre customiserat än original. Och hellre förgasarmotor, gärna med flera förgasare, än en insprutningsmotor. Gangsterkeps och sidosökare är också klassiska detaljer. Och så ska det vara manuell växellåda. Det ska vara en fysisk upplevelse att köra, vi vill köra aktivt.
Och det fortsätter: det ska vara skivbroms och inte trumbroms, sätena sömsydda och tvåfärgade. Och motorn? V8 förstås.
– Ja, självklart. Som Chryslers Hemimotor, Cheva Smallblock och Oldsmobile Rocket. Klassiska, legendariska motorer som var väldigt trimningsvänliga på sin tid. Och som låter rätt, säger Magnus.
Att det låter helt rätt bevisas med all önskvärd tydlighet när Markus Ersson flyttar på sin Oldsmobile. Dånet är inget annat än öronbedövande.
– Jag köpte den i Chicago och skeppade hem den för några år sen. Det har inte varit så mycket att fixa faktiskt. Jag har bytt dämpare, satt på nya bromsar och lite sånt, men jag har inte rört motorn. Den läcker som den ska.
Just att meka med bilarna är förstås ett stort kapitel. Och även om många timmar spenderas i garaget, så handlar det mer om att ha kul än att återställa en klenod i perfekt skick. Kanske är det skavda och patinerade en del av charmen, precis som den minst sagt avslappnade inställningen till både bilarna och resten av omvärlden.
Men att bilarna har stor charm är det ingen tvekan om. Och det är det inte bara klubbmedlemmarna själva som tycker. Det blir ofta reaktioner när de är ute och kör.
– Visst tittar folk. Och, tja, man är väl lite exhibitionist själv också. Det är kul att sticka ut, säger Magnus Lunderquist.
Vilket samtliga medlemmar gör med den äran. Och även om sammanhållningen är stark och det betonas att inte alla passar in, finns en viss flexibilitet i antagningskriterierna.
Man måste exempelvis inte alls vara man för att vara med. Eller ens intresserad av rockabillykulturen. Eller kunna köra bil heller, för den delen. Något som klubbens enda kvinnliga medlem bevisar.
– Exakt, det är Jungfru Maria. Hon är till och med hedersmedlem, säger Rickard.
Vilket förstås gör mig nyfiken på mina egna chanser. Kan Jungfru Maria kan väl jag. Hur är chanserna att bli medlem om man har en Toyota Corolla Verso?
Rickards svar är lika rakt på sak som vanligt.
– Finns inte på kartan.
